Têtoffensiven
| Têtoffensiven | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Vietnamkriget | |||||||
 | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Sydvietnam  USA  Sydkorea  Australien  Nya Zeeland |  FNL  Nordvietnam | ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
| William C. Westmoreland | Võ Nguyên Giáp Hoàng Văn Thái | ||||||
| Styrka | |||||||
| ~1 000 000[2] | ~323 000 - 595 000[3] | ||||||
| Förluster | |||||||
| I fas 1:
| I fas 1:: Uppskatt. 17 000 döda och 20 000 skadade Till augusti: | ||||||
| Civila: 14 000 döda, 24 000 skadade | |||||||
| |||||
Têtoffensiven[8] var ett skede i Vietnamkriget som inleddes under det vietnamesiska nyåret (Tết Nguyên Đán), den 31 januari 1968. Det pågick till den 23 september samma år.
Offensiven
Nordvietnams armé (NVA) och FNL gjorde en massiv invasion av Sydvietnam och slog i början tillbaka sydvietnamesiska och amerikanska styrkor. Blodiga strider mellan parterna rasade i hela landet och städer som Huế, Da Nang, Quang Tri, Dac To, Nha Trang och Saigon blev hårt drabbade av striderna. Striderna i staden Huế blev de blodigaste under hela kriget, och över 1 500 nordvietnamesiska soldater, 500 sydvietnamesiska, 250 amerikanska trupper och tusentals civila dödades under striderna om staden. Ett FNL-kommando lyckades till och med storma den amerikanska ambassadens trädgård i Saigon. Têtoffensiven slogs så småningom tillbaka, och FNL befann sig nu för första gången, på mycket länge, på defensiven på grund av de stora förluster det åsamkats. Det skulle dröja innan NVA skulle kunna förnya sin attack.
Även om USA och Sydvietnam hade vunnit stora taktiska segrar som hade lamslagit FNL och skadat NVA innebar offensiven en stor motgång för USA. Under tre års tid hade den amerikanska regeringen uppgett att Nordvietnam och FNL var svaga och oorganiserade och att de stod nära en kollaps. Men det amerikanska folket fick nu en annan bild förmedlad via TV. Nordvietnam hade lyckats genomföra en massiv och välorganiserad attack och tillfogat amerikanerna svåra förluster. Detta ledde till en förtroendekris mellan folket och regeringen. Det visade att det regeringen och militären sade inte stämde. Den amerikanska befolkningen började tappa tro på att kriget kunde vinnas, många började tvivla på det moraliska i att föra kriget och hade börjat att tröttna på det ständigt stigande antalet omkomna amerikanska soldater. Många inom militären började också tvivla på seger efter rapporterna om NVA:s trupprörelse och förstärkningar vilket visade att Nordvietnam hade massiva reserver till hands och kunde ersätta deras dödade trupper betydligt lättare än vad amerikanarna kunde, efter endast ett par månader var NVA uppe i den styrkan de var i innan offensiven.
Ställd inför militärens krav på ökade truppinsatser och de allt högre politiska kostnaderna, förklarade dock den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson att han var beredd att inleda fredssamtal och att han inte hade några planer på att ställa upp för omval – antikrigsoppositionen hade blivit honom för stark. Johnson kunde inte längre framträda offentligt utan att mötas av en antikrigsdemonstration. "LBJ, how many kids did you kill today", "LBJ, hur många barn har du dödat idag", hördes i demonstrationer över hela USA. De amerikanska förlusterna började bli kännbara, över 40 000 man hade stupat fram till 1968.
Lyndon B. Johnson efterträddes av Richard Nixon, Eisenhowers vicepresident, som under valkampanjen påstått sig ha en hemlig plan för att göra slut på kriget.
Om offensiven i litteratur och media
Den vietnamesiska författaren Nhã Ca befann sig inför Tết-helgen i januari 1968 i Hué för att närvara vid den buddhistiska begravningen av sin far. Hon blev därmed strandsatt i stan vid den stora Tếtoffensiven. Hon beskrev de fasor hon upplevde under slaget om Hué i den dokumentära boken Giải khăn sô cho Huế ("Sorgeband för Hué), som publicerade på vietnamesiska 1969. Denna bok översattes till engelska under titeln Mourning headband for Hué. I Vietnam förbjöds den från 1975.
Referenser
Noter
- ^ Smedberg, s. 188
- ^ Hoang, s. 8.
- ^ Sydvietnameserna uppskattar kommuniststyrkorna till 323 000, däribland 130 000 reguljärna soldater och 160 000 gerillasoldater. Hoang, s. 10. MACV uppskattar styrkan till 330,000. CIA och USA:s utrikesdepartements slutsats var att kommunistiska styrkenivån låg mellan 435 000 och 595 000. Dougan & Weiss, s. 184.
- ^ Tổng công kích, Tổng nổi dậy Tết mậu thân 1968 (Tet Offensive 1968) - ARVN:s Đại Nam utgivning 1969, s. 35
- ^ Inkluderar inte ARVN eller USA:s förluster som inträffade under "Gränsslagen (Border Battles)"; ARVN döda, skadade eller saknade för Fas 3; Amerikanska skadade från Fas 3; eller amerikanska saknade under Fas 2 och 3.
- ^ Inkluderar förluster som inträffade under "Gränsslagen (Border Battles)", Tet Mau Than, och den andra och tredje fasen av offensiven. General Tran Van Tra hävdar att från januari till augusti 1968 hade offensiven kostat kommunisterna mer än 75 000 döda och skadade. Detta är troligtvis en låg uppskattning. Tran Van Tra, Tet, i Jayne S. Warner och Luu Doan Huynh, red., The Vietnam War: Vietnamese and American Perspectives. Armonk NY: M.E. Sharpe, 1993, ss. 49 & 50.
- ^ PAVN:s Krigsdepartement, 124:e/TGi, dokument 1.103 (11-2-1969)
- ^ ”Vietnamkriget - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/vietnamkriget. Läst 26 juni 2023.
Tryckta källor
- Dougan, Clark; Weiss, Stephen, et al. (1983). Nineteen Sixty-Eight. Boston: Boston Publishing Company. ISBN 0939526069
- Hoang Ngoc Lung (1978). The General Offensives of 1968–69. McLean VA: General Research Corporation
- Nha Ca (2014). Mourning headband for Hue: an account of the battle for Hue, Vietnam 1968. Bloomington: Indiana University Press. ISBN 9780253014177
- Smedberg, Marco (2008). Vietnamkrigen: 1880–1980. Historiska Media. ISBN 9185507881
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Têtoffensiven.Bilder & media
